Den där om Jenny

Den där om köttet

2012-03-03T11:32:00.001+01:00

Hej världen,

är i Skåne hos mina föräldrar. Har flugit flygplan med min son. Han var tyst hela vägen (insert miljoner utropstecken).

Min pappa fyller år och han ska göra stek till hela släkten som kommer klockan två (pappa gillar inte när folk kommer för sent på kvällen, tydligen). Just nu är klockan halv tolv och pappa upptäckte precis att köttet tydligen var djupfryst.

Övrigt: vi ska ha en gardin som duk, bordet är trasigt och lagat med limm vilket kan innebära sås i mosterknä och pappa har tapserat om på toa. Det fattas en bit för att "väggen är sned".

Hoppas att ni har det bra.

Hejdå.

Den där om en torsdag

2012-02-29T20:30:00.002+01:00

Jobbig sak i morgon: Fimpen ska få sitt tungband avskuret med kniv. Så jävla läbbigt. Läbbigare än när de tog blodprov från hans huvud.

Rolig sak i morgon: träffa några bloggtjejer och deras bebisar. Himla, himla roligt!

Den där om kultur i februari

2012-02-28T22:29:00.002+01:00

Kulturfebruari! (och jag har inte orkat länkat. Sorry!):

bästa låten: musik har inte fått så mycket plats i februari. Det har varit ganska mycket gäll sång för att överrösta skrikbebisen, men ingen låt som jag tjejlyssnat på. (Borde döpa om det till Lillebrorlyssna, för han kan verkligen fastna för låtar och lyssna om och om och om och om.)

bästa nya album: Perfume Genius och/eller James Blake. Och jag vet att allt inte är gjort/släppt i februari 2012.

låten jag lyssnat mest på: åh, Gud. Är du vaken Lars? tror jag. Eller något annat med Gullan Bornemark.

böcker jag läst: tog det lite lugnare med lästakten den här månaden. Läste ut vår bokklubbsbok Mordet i Eiffeltornet (kass) och håller nu på med Hungerspelen (bra).

bästa boken: ja, hade ju bara två att välja bland. Så... Hungerspelen.

bloggande: ibland undrar jag vad som händer med folk som slutar att blogga. Då finns de ju inte i mitt dagliga liv längre. Var tar de vägen? En jag tänker på ganska ofta är Fröken Sverige, om några av er minns. Hur gick det för henne?

tv: följande tv-serier har jag bekantat mig med denna månad:

new girl (ganska så hjärndött, men helt okej. Ibland lyser det till)

Birdsong

Call the Midwife (hurra, bra!)

South Riding

The Borgias

The Hour

Upstairs, Downstairs

True Blood (vågar jag inte titta på själv)

Grey's Anatomy (sista säsongen. Älskar Callie och hon som inte heter Dakota, utan något annat som jag inte kommer ihåg nu. Alltså deras relation).

Eller nu ljuger jag, jag har bara kollat på vissa. Andra ligger otittade på datorn.

film: ligger på datorn:

Extremely Loud & Incredibly Close

The Iron Lady

Midnight in Paris

My Week with Marilyn

The Descendants.

Har bara sett Midnight och Descendants. Gillade den senare, den första var tramsig, men Stolte mannen säger att den inte alls var tramsig utan bra.

Den där om två timmar senare

2012-02-27T19:15:00.000+01:00

Klockan är halv fem och Fimpen skriker som om ett bi stuckit honom, tagit alla hans pengar och sedan flugit sin kos. Om en timme ska vi träffa resten av bokcirkus! i Gamla stan och jag börjar bli nervös över att vi inte kommer komma iväg. Släpa runt på ett barn som skriker lite har jag inte så stora problem med. Ett som gallskriker. Inte så kul. Jag tar ett kort på honom och lägger in på vår chattsida på Facebook.

Två timmar senare sätter jag mig framför datorn och bokar tid för vårt första akupunkturbesök.

Den där om två månader

2012-02-26T17:02:00.005+01:00

Hej Fimpen,

i dag fyller du två månader. Sedan sist har vi haft det lite tufft. Jag tror att du har haft det jätteont och det går sönder lite i mig varje gång du drar igång och skriker så där skithögt. Det enda som hjälper då är att gå och bära runt på dig och liksom skumpa i vartannat steg. Min rygg håller på att gå sönder, men samtidigt kanske det gör att jag får världens bisonmuskler.

De senaste dagarna har du dock lugnat ner dig. Vi har ökat mängden på din medicin och jag har slutat äta mjölkprodukter, kanske är det därför? I går var vi på vuxenkalas och du sov i tant Annas sovrum nästan hela kvällen. Du har inte börjat le ännu, men det gör man nog inte när man har ont. Du rullar nu obehindrat över från mage till rygg. Så fort man lägger dig på mage så rullar du. Vi låtsas att du är tidig med det, så vi har något att skryta om när du skriker på stan.

För några dagar sedan spände du ögonen i mig när jag kom in i rummet som du och din pappa var i. Sen började du prata och pratade i några sekunder. Det var som om du hade något mycket viktigt att säga och din pappa var mycket avundsjuk för att du ville säga det till mig och inte till honom. Det var fint.

Du ser ofta bekymrad ut. Vi har lärt oss nu att det är när du försöker bajsa. Du har börjat gilla att bada. Du har slutat gilla låten How low med Ludacris och gillar nu istället Är du vaken Lars med Gullan Bornemark. Du ligger under normalkurvan med din längd och huvudmått, men på normalkurvan när det gäller vikt. Du har börjat smacka hejvilt, dreglar och ibland så gör du ett ljud som låter som om du drar fingret i mungipan, så där så att det smäller till. Du har slutat göra Stevie Wondermoves när du letar efter mitt bröst och vet nu exakt var det är. Du gör fortfarande hajen när du inte ätit på ett tag - alltså sliter tag i bröstet som om du inte sett mat på flera dygn. Ibland när du ätit klart så drar du huvudet så långt bak du bara kan utan att släppa taget, sen släpper du, som om du vill straffa mig.

Du följer med mig var jag än går. Jag tänker inte sluta ränna runt på stan för att du skriker, bara så att du vet. Du har börjat vilja sitta upp och skriker du på stan brukar jag sätta dig i vagnen så får du sitta där på sniskan och dregla och titta på alla ljusen. Du älskar ljus.

Min pappa (som förresten älskar dig enormt mycket) säger att du kommer att bli major när du blir stor, för att du kan skrika så högt. Då ler jag. Du får bli precis vad du vill, så länge du inte blir sverigedemokrat.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om fortsättningen

2012-02-26T15:52:00.001+01:00

Nu ska jag äta mat med båda mina händer samtidigt som jag tittar på Greys Anatomy och skämmas lite för att jag tyckte att jag såg vår bil och tänkte åh nej, inte hemma redan!

Den där om hur der känns

2012-02-26T15:41:00.002+01:00

Hur det känns att ha Fimpenfritt: jag har sovit tre timmar I STRÄCK och drömde att jag åt en choklad, fick panik för att den innehöll mjölk.

Sen så vill nog mina bröst att Fimpen ska komma hem. De började gråta när de såg ett mms på honom. Så att säga.

Den där om att vara ff

2012-02-26T09:53:00.002+01:00

I dag har jag FF. Fimpenfritt. Min son och min man har åkt till Stolte mannens mamma på besök och jag är helt fri. Jag är superstressad över allt jag vill hinna med: sova! Läsa min bok! Kolla Greys! Sova!

Sa jag sova?

Den där om vuxenfredag

2012-02-26T07:08:00.000+01:00

Vi har haft fredagsfeeling hela dagen, jag och en ledig Stolte mannen, gått hand i hand med barnvagn och köpt vin och ale och gubbwhiskey. Sparkat grus på gator och sniffat i luften. För trots att jag går hemma hela dagarna så känns det. Det är fredag.

På kvällen har vi Fimpen i ett hörn i soffan, han får vara med i vår kväll, men inte ta över den. Han är tyst för han sover och jag har lagt mina ben över Stolte mannens, har ett glas vin i handen och vi har precis sett en Woody Allen-film som jag höll på att somna av. På teve går Big Brother och tjejerna springer omkring i stingbodys och jag frågar varför ingen av dem har kjol. Stolte mannen ler mot mig, ett sånt där leende som säger hej lilla tant! och svarar att hon den där blonda nog faktiskt har en kjol.

Sen har de sex i huset, tjejen viskar snap it! och jag är så jävla glad att jag inte är tjugotre och singel. Jag hade inte haft någon som helst aning om vad jag skulle ha gjort om någon viskat snap it! till mig i sängen.

Den där om tystnaden

2012-02-25T04:50:00.001+01:00

Plötsligt händer det. Vi vinner inte på lotto, men vi får en andningspaus, det är som om bebis känner på sig att det är bäst att han är tyst en hel dag, annars kommer föräldrarna att gå sönder i små bitar.

(Och jag tänker inte skriva att han blev en snällbebis, som jag hört pratas på stan är din bebis snäll, eller skriker hen mycket? Bebis är mycket snäll, men skriker för att hen har ont, inte för att vara dum, ditt jävla nöt.)

Mina kompisar kommer på middag för att fira att a.) jag fyllt år b.) en annan ska flytta utomlands och c.) en är och hälsar på från Göteborg. Och de håller Fimpen och stryker över hans farfarshår och Fimpen tittar på dem med stora ögon och han ligger i Stolte mannens famn och är... tyst. Jag glädjestrålar mot min man och ögonfrågar är det så här det ska vara? Kan det vara så här? Vi nästan håller andan hela dagen, väntar på att det ska komma. Det kommer inte.

Det håller så klart inte i sig, dagen efter är han skrikbebis igen, men vi har fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Och vi har fått andas igen.

Den där om the artist formerly known as Mos Def

2012-02-24T14:03:00.002+01:00

Den här skulle man vilja ha på sin springlista. Tyvärr finns inte låten på Spotify.

Den där om pappas öron och pepparsteken

2012-02-24T10:13:00.004+01:00

Min mamma och min pappa har känt varandra sedan min mamma var sex år. Min pappa sparkade boll hoppade högt och långt var minst av alla och hade öron som stod ut. Min mamma var blyg läslus spinkig dotter till en stockholmare. De matchade inte perfekt, inte ens bra. Men så blev det som det blev och pappa bodde hemma tills han var tjugonågonting sedan flyttade han in i min mammas lägenhet. Han la alla sina saker på sängen, virade ett lakan om alltihop och tog bussen med byltet över axeln.

Mamma blev störd i sina rutiner. Här kom en jävla hippie, en demonstrant, en kärnkraftsmotståndare och la grejer där grejer inte skulle vara. Hon fick inte se på sitt tv-program i tystnad och i ro. Mamma pluggade extremt mycket matte på universitetet och utbildade sig inom ett mansdominerat yrke. Hon klippte håret i tantfrisyr och skulle aldrig ha barn. Hon var feminist utan att veta om det.

Pappas öron hade lagt sig. Eller om det var huvudet som hade växt ifatt.

Så det är inte så konstigt att de växt ihop. Inte för att pappas öron har blivit en del av kroppen, utan för att de inte vet om ett liv utan varandra. När vi är på restaurang så säger pappa

vad ska du ha?

och mamma säger

jag vet inte, vad ska du ha?

och pappa svarar

ska vi ta pepparsteken?

och mamma säger

nja, jag känner för fisk.

Då bryter jag in

ni måste ju inte välja samma

och de tittar på mig som om jag just berättat för dem att jorden är platt trots allt, sen säger min mamma

nä, det har du rätt i.

Så beställer de samma ändå. Och sen börjar vi om när det är dags för kaffe efter maten

ska vi ha kaffe?

nej, det är onödigt, det kan vi ta hemma!

men det hade varit gott!

och en bit efterrätt?

nej, vet du vad! jag ska INTE ha, jag ska gå ner i vikt!

ja, du har rätt.

Sen beställer de vars en chokladboll.

Den där om att ta bort mjölken

2012-02-23T07:00:00.000+01:00

Vi är hos barnmorskan och hon tittar på mig med funderarblick. Jag undrar om det kan vara mjölkallergi säger hon och jag svarar att jag är villig att prova allt för att Fimpen ska må bra. Och sluta skrika. I den ordningen, för när man burit runt honom i sjalen i fyra timmar och han hickar av gråt och man är helt förtvivlad så är det ändå:

han skriker inte för att han vill, han skriker för att han inte mår bra. Han kommer alltid ha det värre än du har det.

Så vi testar. Vi testar att utesluta mjölk ur både min och hans kost i två veckor. Att köpa mjölkersättning för bebisar är inte så dyrt. Att köpa mjölkersättning för bebisar utan mjölk i är svindyrt. Jag sms:ar Egon och frågar hur man gör, vad man ska tänka på. Sen går jag till Subway, frågar vilket bröd som är utan mjölk, väljer det, svarar ja på frågan om jag vill ha ost på och hinner äta upp hela smörgåsen innan jag kommer på att ost kanske man inte ska äta.

Den där om en guide till hur man gör ett misslyckat avtryck

2012-02-22T17:18:00.000+01:00

Ta en mycket, mycket arg bebis. Redan här vet man ju att det kommer att gå åt helvete, men bebis har bara två lägen: ett) arg och två) sov. Han har inte lärt sig cool och relax ännu.

Måla skrikbebis fot i valfri färg. Stolte mannen och jag gillar färgen röd bäst, så det tog vi.

Ja, ni ser ju. Helt utsmetat. Men en historia i bloggen i alla fall! Ungefär här kommer min mamma med iden att vi hade kunnat göra fottryck på lös lapp istället och sen klistrat in om det blev bra. Tack för det, i efterhand!

Den där om att inte kunna vara en Coldplaylåt

2012-02-22T10:19:00.004+01:00

Det senaste dygnet. Oh, my Lord!-känsla på det alltså. Det finns ingen returrätt på bebisar, man måste ta hand om dem själva, men jisses vad jag önskat att jag hade kunnat stoppa tillbaka honom i magen i tre timmar för att få sova och vila.

Stolte mannen har stått inne i köket och skrikit åt mig att mamma och amma ungen och jag har skrikit tillbaka att ungjävlen inte är hungrig. Han har skrikit konstant i så många timmar att han blivit hes och fått hicka. Han låter som en liten gubbe som druckit alldeles för mycket whiskey på Finlandsfärjan. Och skammen efteråt, inte åt att man önskat sin unge åt trollen, utan att jag skrikit åt min man. Min älskade, leende man. Han ler inte så mycket nu för tiden.

När jag har läst om andras kolikbarn har jag tänkt att det inte kan vara så farligt. Det är det. Hopplösheten. Maktlösheten. Att inte hitta stoppknappen. Att vara så frustrerad och trött att man inte orkar hålla sitt barn i famnen. Att sitta och gråta i soffan för att man har så ont i ryggen av allt bärande, eftersom han bara blir tyst när man bär omkring.

Vi har läst på, testat allt.

Semperdroppar

Miniform

bärsjal

bärsele

massage

en liten ventil man sätter i stjärten som passande nog heter windy

stressfri miljö

amma mer

amma mindre

lägga om kosten

utesluta mjölk

böna och be.

Vi är högutbildade vita människor som lever i ett I-land, vi är vana vana vid att kunna fixa saker eller att betala för att laga något. Det gör så himla ont att vi inte kan fixa vår lilla bebis. Nu får vi testa det sista som återstår: ge upp och acceptera att han har kolik. Förhoppningsvis den som försvinner efter tre månader.

Den där om träning

2012-02-21T11:29:00.003+01:00

Jag fick en okej till träningstämpel av barnmorskan, får dock inte göra sit ups, eller träna för hårt i början. Känner därför att Linnéas utmaning blir för tuff och hoppar istället på Kom ut ikvälls. Som ni ser på bilden så är min mage en degklump, det blir liksom en muffinstopp där mina pantalonger tar slut.

Jag slutade träna i somras, då jag fick förbud av läkaren på grund av för högt blodtryck i kombo med graviliteten. Det är alltså en jävla massa månader som ska tränas ikapp. Jag är så där i börjanpepp som man är innan man börjat träna. Har även fått med mig Stolte mannen, som är skitdålig på att träna. Behöver ha någon att vinna över.

Behöver hjälp! Den här listan behöver fyllas på med springlåtar, eftersom jag ska börja springa igen också. Vill bli så där knasig som jag var för några år sedan, när jag kollade ut på morgonen och blev glad när det regnade för det innebar att det skulle bli tyngre i backarna. Ja, ni hör ju.

Den där om latjo nagellack

2012-02-21T10:11:00.000+01:00

Varför ha samma färg på alla naglar? Som vanligt får jag min nagellacksinspiration från mellanstadiekids.

Den där om att få en liten chock

2012-02-20T10:55:00.001+01:00

Hej hej från barnmorskemottagningen! Är på återkontroll för att se om allt sitter där det ska. Ställde mig precis på vågen. Väger tio kilo mindre än innan Fimpen. Visste det var en del, men oj! Och då har jag nog gått upp några kilon efter förlossning. Det kräktes alltså bort en del kilon de där första trettio veckorna.

Den där om att ropa nej

2012-02-20T06:50:00.002+01:00

De kommer upp från tunnelbanan utan att se mig och Fimpen. Pappa följer mamma blodhund och de går bort till karta letar pekar säger jaja! vi hittar nog! och går rakt förbi mig. Jag skrattar och pappa ögonslänger och hej! han ser mig.

Mina föräldrar. En vecka på besök. Hallelulja! och helvete! på en och samma gång. De samlas runt Fimpen, det finns bara bebis från och med nu och hela veckan. Bara bebis. Varje dag när jag frågar vem vill hålla bebis? så viftar de båda med händerna som en förstaklassare inför sin favoritlärare. Det finns inga dåliga armbågar eller ett trasigt knä längre, allt är redo och lagat för deras dotterson. Pappa är örnen som inte släpper barnvagnen när vi är ute och går. Ska jag..? frågar jag och han tittar på mig med ett bestämt NEJ!

De följer med till barnmorska och tittar uppmärksamt på när jag uppfostrar min son. Utan att lägga sig i. De är så väldigt fina på det sättet - de skulle aldrig få sig för att säga åt mig hur saker borde gå till. Vi åker till etnografiska museet för att pappa vill se en utställning om Afghanistan och Fimpen skriker sig genom ett tre timmar långt besök. Jag ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar. Mamma ser på mig och

du var likadan.

Jag tänker att skit om han valt mitt temperament, då kommer vi få ett helvete när han är fjorton.

På lördagen ser vi Melodifestivalen och pappa svär och skriker nej! varje gång någon röstas vidare och jag frågar vem han hejar på och han svarar ingen. Jag undrar varför han i så fall skriker nej, och han svarar att alla är så dåliga, han vill inte att någon ska gå vidare.

Så kommer min födelsedag och mina föräldrar stormar in och sjunger vid sängen. Stolte mannen står i ett hörn huserar i köket, är inte van vid känslostormar och högljuddheten. Jag får tre klänningar och massor av kramar.

De kräver att få spendera de två sista timmarna innan de åker hem med att få bära runt på Fimpen. En timme var. Jag går ut till min man i köket och kramas.

Den där om födelsedagen

2012-02-19T23:48:00.002+01:00

Stolte mannen frågar i vilken jag vill att han ska sjunga födelsedagssången på morgonen och jag frågar om jag får välja två varianter. Det får jag. Gosskörvarianten visar sig vara bäst.

På kvällen får jag välja mat och får vongole lamm och biskvi. I den ordningen. Och vin!

Jag älskar att fylla år så mycket att när Stolte mannen frågar vad jag önskar mig svarar jag att jag inte fyllt färdigt för i år. Han säger att det är okej om jag vill fylla år den 17 juli också, så länge han också får en födelsedag till.

Den där om att det är tråkigt att fylla år och ha en skrikbebis, han tar liksom all min thunder.

2012-02-19T00:37:00.001+01:00

Nu har jag fyllt år i 35 minuter.

Ja, det var mest det jag ville säga.

Den där om vad som skulle göra vardagen lättare

2012-02-14T11:37:00.003+01:00

Hej Fimpen,

vet du vad jag skulle vilja ha i alla hjärtanspresent? Ett leende. Det är inte för mycket begärt enligt mig, för på Familjeliv har alla bebisar lett sedan dag två (och typ gått och hämtat sin mammas första kopp kaffe för morgonen efter att ha sovit tolv timmar i sträck på dag tre).

Det står på en annan sida att du ska kunna le nu. Alternativt att det kan ta upp emot tolv veckor om man har ett surt emobarn.

Med vänlig hälsning,

din mamma.

Den där om efternamnskampen

2012-02-13T14:00:00.000+01:00

Cirka ett och ett halvt år efter att vi gift oss har vi äntligen bestämt oss för vad vi ska heta i efternamn. Vi pratar inte om det på det viset, men jag vann. Det blir mitt efternamn. Det har vi bestämt.

Det har vi bestämt, vi har beställt hem ändringsblanketter från Skatteverket, jag har fyllt i bådas (eftersom Stolte mannen inte fyllde i sin) och. Ja. Nu väntar vi bara på att han ska skriva under. Det har gått två veckor. Varje kväll lägger jag blanketten mitt på köksbordet, som en påminnelse. Varje morgon när jag kommer upp har han lagt tillbaka den i högen med viktiga papper. Opåskriven.

Den där om att ha väntat trettiotvå år

2012-02-13T08:28:00.001+01:00

Hej Bloggen,

är det nu det är dags att dricka den första koppen kaffe i ens liv?

Med vänlig hälsning,

hon som varvade mardröm med amning i natt.

Den där om vad jag inte kommer att sakna när jag slutar amma

2012-02-12T12:30:00.002+01:00

När man är ute med sin son på stan och han bara

HUNGRIG! NU!!!

och man har glömt flaskan hemma och måste ta av tre lager kläder och hitta lugn vrå. Så smaskar han till tre gånger och bröstet bara

MAT! GE HONOM MAT!!!

Så ångrar sig ungen. Han var inte alls hungrig. Då har han liksom satt igång bröstet och det sprutar hejvilt över Fimpenansikte, min tröja, människor i närheten. Sen får man gå och skämmas med våt tröja.

Den där om smuts

2012-02-12T11:52:00.000+01:00

Jag är så himla, himla smutsig. Så blir det när man prioriterar att äta och sova när Fimpen sover och ens man jobbar helg. Och alla veckodagar. Följande smuts finns på min kropp:

vanlig smuts

grön fingerfärg på rumpa och ben

fingerfärg i håret (som även är väldigt otvättat)

bebiskräk på mage och hals.

Fast när jag tänker efter så slår det ändå inte den där gången jag åkte på ett lastbilsflak över halva Malawi och skapade stopp i avloppet när jag duschade på hotellet efter tre dagar.

Den där om när en cover blir riktigt lyckad

2012-02-11T15:25:00.000+01:00

Den där om att det tog ett litet tag att leta upp hans nummer, men det var värt det, så att säga

2012-02-11T14:00:00.000+01:00

För mas o menos fem år sedan var jag skitfull och tog första steget till att ragga upp Stolte mannen med smset

det här kanske är ett långskott men du vill inte hitta på något någon dag?

Han vaknade på morgonen efter, hittade sms, ringde sin bästa vän i Stockholm och dividerade fram och tillbaka om det här helt oväntade och svarade sen

det är ju långskott som gör de snyggaste målen.

Den där om Hulkengrön

2012-02-11T09:00:00.002+01:00

Halv elva torsdagkväll trillar Stolte mannen in genom dörren efter att ha varit ute och druckit öl med sina kompisar. Jag har Fimpenhängt och Fimpen har haft skrikfest och bara bjudit in sig själv och låter mig sitta bredvid, som på ett jävla mellanstadiedisco.

Stolte mannen är på sånt där busbråkhumör som alltid slutar med att någon bryter ett ben, vi bokar biljetter till någon konstig plats, han skjutsar runt mig i en kundvagn. Det finns liksom inga gränser. Den här kvällen börjar med att hela min stjärt är grön av fingerfärg och slutar halv ett med att Stolte mannen liknar en babian/Pippi Långstrumps pappa och jag är ett skelett som skriker att han inte ska måla min son Hulkengrön.

Den där om klockan tolv

2012-02-11T00:08:00.001+01:00

Stolte mannen kom hem med biben. Jag hamnade mellan två av mina karlar, en som inte ville släppa min hand och en annan som inte ville släppa sin matkälla. Vi hade fredagsmys, helt enkelt.

Tack för i dag.

Den där om klockan sex

2012-02-10T18:16:00.003+01:00

Klockan sex fortsätter vi städa köket och har kommit till kylskåpet. Fimpen ligger i sjalen, min rygg är trött. Stolte mannen är på ingång. Han har köpt vin. Vin! (Win!)

Den där om klockan fem

2012-02-10T17:05:00.001+01:00

Har ätit lunch med bebis på magen, varit och slängt plast och hälsat på grannen som alltid bråkar med sin kille (riktigt riktigt högt. Nu ska de separera och har sålt sin lägenhet). Hon är en av fyra tjejer i det här huset som är från Skåne, har en kille från Stockholm och en bebis under ett år. Mycket konstigt, eftersom det bor tio par i huset.

Klockan fem: Grey's Anatomy, eller GA, som jag kallar det.

Den där om att sova sig förbi klockan två och tre

2012-02-10T16:00:00.000+01:00

Bästa saken med att vara föräldraledig: eftermiddagssova med sin son tätttätt, vakna till lite av att han nöjdhetslåter som en gris.

Dålig sak: vakna av en mistlur en centimeter från örat. Och missa lunchen för att man prioriterade att sova. Nu måste jag gå runt runt med bebis på magen och äta samtidigt.

Den där om klockan ett

2012-02-10T12:46:00.001+01:00

Amma och läsa samtidigt - ja, det går.

Den där om klockan tolv

2012-02-10T12:00:00.001+01:00

Att studsa omkring med fyra kilo på magen för att fyra kilo vägrar ligga själv är också träning.

Den där om klockan elva

2012-02-10T11:05:00.002+01:00

Gud vad tiden går snabbt!

Fimpen ligger i sjalen (som är Guds gåva till skrikbebisars föräldrar) medan jag städar del två av köket. I går var det nedandel kök, i dag ovandel. Ni hör ju; föräldraledig är en uppsjö av lyx och glamour! Lyx och glamour är även min klädsel, som ni ser. Randig tröja och leopardbyxor.

Den där om klockan tio

2012-02-10T10:11:00.002+01:00

Fan, kan man inte blogga bilder från telefonen? Det här kan bli svårt. Klockan tio innebar skitskidor på teve och fjärkontrollen för långt bort för att stänga av och lyssna på musik istället samt ammande av nytvättad Fimpunge. Och! muggunderlägget ni ser: jag och Stolte mannen köpte exakt samma julklapp till varandra. Så nu har vi dubbel uppsättning.

Den där om klockan nio

2012-02-10T09:00:00.000+01:00

Klockan nio börjar Fimpen kräka ner sängen och han får ligga i vår säng. Han kräker ner den också och vi lägger oss på tvären för vi orkar inte gå upp.

Den där om ett foto i timmen

2012-02-10T08:00:00.000+01:00

Eftersom jag är föräldraledig så har jag en del tid att ha ihjäl. Så jag ger er min dag, en gång i timmen! Hurra!

Från typ ettnollnoll och fram till typ åttanollnoll vaknade vi varannan timme och åt/matade. Typisk syn:

Den där om att fylla år

2012-02-08T22:22:00.003+01:00

Nästa vecka fyller jag trettiotvå jävla år. Jag har aldrig haft några särskilda problem med att bli äldre, men trettiotvå? När blev jag det?

Vad hände med att jag var fjorton och gick runt med en kudde under tröjan i mina föräldrars kök och låtsades att jag var gravid (tack för att jag inte blev det då. Tack, tack!)? Vad hände med att jag precis var sexton och gick runt på Malmöfestivalen och sa till killar att jag var kliniskt testad. Vad hände med att jag nyss var tjugotre, började plugga på universitetet, var på inspark och satt i en ring för att berätta vem jag var. Tjugotre, började plugga på universitetet, hade ett åh, så stadigt samboförhållande och tyckte att den där blonda killen i klassen (som senare skulle bli min man) var ett jävla skithuvud och tramsig som låg runt en massa. Vad hände med att vara femton och gråta på båten över till Danmark, när jag skulle på språkresa för att jag kände mig så jävla ensam?

Jag var ju där precis. Jag var precis typ fem år.

Den där om mina fyra män

2012-02-08T21:53:00.003+01:00

Det finns fyra karlar i mitt liv som jag älskar mig tossig. Min man, min son, min bror, min far. Här är två av dem.

Den där om kultur i januari

2012-02-07T22:26:00.004+01:00

Jag är inte känd som den där som alltid är i tid. Så att göra en sammanfattning av kulturjanuari (jag är inte så mycket för finkultur, vi kör på Svenssonkultur istället) i mitten (nåja) av februari känns lite som min grej. Lika mycket som att jag skrev Fimpens en månadsbrev när han var en månad en vecka och en dag. Eller som att jag gör decembers julkalender fortfarande.

Kulturjanuari!:

bästa låten: Florence and the Machines shake it out, för det var den vi åkte hem från sjukhuset till. Soundtrack of happiness.

bästa nya album: lyssnat mycket på Tomas Anderssons Wijs nya, samt First Aid Kit.

låten jag lyssnat mest på: Drop it like it's hot alternativt how low. Min danspartner i bär-sjalen gillar hur jag rör mig till dessa låtar och ligger och ähä-ähä i takt till dessa två. I övrigt verkar han mest gilla dödsmetall, något med rösterna som påminner om tiden i magen när han låg och lyssnade på mina tarmar tydligen.

böcker jag läst: I skuggan av oron, Tio små negerpojkar, Sugar and Spice, Vi har redan sagt hej då, Prins Charles känsla, Her Fearful Symmetry, Avig Maria.

bästa boken: jag hääälskade Vi har redan sagt hej då. Det är inte den bäst skrivna boken i världshistorien, men tanken bakom, igenkännandet, kapitel i oordning. Hääälskade!

månadens blogg: två nya bloggar har tillkommit i min reader: Stora tankar om små ting och Tuffast av alla.

övrigt bloggande: Linnéa har startat en ny träningsutmaning i dag och jag funderar på om jag ska haka på och bli fit for mammafight. Har inte fått okej för att träna ännu, men man kanske kan hänga på ändå? (Linnéa jag kan fortfarande inte kommentera på din blogg!)

tv: har dragit genom hela säsong fem av Grey's Anatomy på tre dagar. Inte världens bästa favoritserie, men jag har fastnat. Nu blir det lite paus, sen säsong sex. Såg även säsong ett av Homeland (inte min serie) och säsong två av The Real housewife of Beverly Hills (jag vet!).

film: har jag sett någon film? Tydligen ingen att minnas.

Sen kan vi hoppas att jag gör det här en gång i månaden. Men sånt kan man aldrig veta. Det hade varit kul att höra om era kulturjanuaris också.

Den där om att vi till slut valde det namnet som Stolte mannens morfar hette

2012-02-04T12:46:00.003+01:00

Jag och Stolte mannen övar på att kalla Fimpen hans riktiga namn och inte för Fimpen. Det är svårt, eftersom han har hetat Fimpen i cirka ett år. Min pappa hatar att vi kallade/kallar honom Fimpen och blir skitsur varje gång vi kallar honom det. Mina föräldrar kommer upp och hälsar på om två veckor, så tills dess hoppas jag att det ska sitta.

Det var några som undrade vad hans riktiga namn var och då var jag surfitta och ville inte berätta det. Kan dock berätta vad vi valde bland:

Kille:

Svante

Henry

Helmer

Harry

Hector

Olle

Saïd.

Tjej:

Charlie (innan Alex Schulman snodde det)

Betty

Majken

Lovis

Doris.

Den där om en perfekt dag

2012-02-04T12:16:00.002+01:00

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

Det är mitten av augusti och eftersom detta är hittepå så var det val i juni och häpp! så är ordningen återställd och vi har en röd regering. Fridde är statsminister för det har gått apgött för Miljöpartiet eftersom alla fattat grejen, eller eftersom detta är hittepå varför inte göra så att Anna Lindh aldrig blev mördad och hon får samregera med Fridolin.

Det är fint väder och det jag har svettats hela natten, så där som jag älskar. Fimpen har sovit i sin egen säng, så där som han gör nu för tiden. Han har till och med sovit hela natten (men det är inget ovanligt, kom jag på nu). Stolte mannen ligger och sover bredvid mig och jag tittar på klockan och den är tio. Jag säger tjohopp! och så går vi upp och sätter oss på våra cyklar och cyklar ner till Vinterviken, där alla våra kompisar väntar på oss med brie och vin, som i värsta Billgrenbloggen. Fast man vill nog inte ha brie och vin i sommarhettan så vi byter ut det mot öl som ligger i vattnet vid bryggan. Och vattnet är kallt bara precis där, i resten av havet är det varmt så man kan bada. Och brie gillar jag inte jättemycket så vi byter till frukt en masse. Många sådana där citronplommon som jag hittade på ICA Liljeholmen en gång och sen inte hittat igen.

Min bästa kompis Karin och hennes kille är också med, för de har flyttat till Stockholm.

Vi ligger och jäster hela dagen och jag får läsa en jättebra bok, samtidigt som jag hänger med alla mina kompisar och min man och min son. Jag är brun och har en solhatt och är smal och inga bristningar på magen från graviditet alls. Det är lite gäspig stämning och ingen spelar kubb alls, för det är tråkigt, men kanske boule? Jag och Stolte mannen smiter iväg och har sexy time i vattnet, men det är det ingen som märker.

På kvällen äter vi middag hos mina föräldrar som bor kvar i Skåne, men helt plötsligt är Skåne jättenära Stockholm, man kan gå dit med barnvagnen och Fimpen har äntligen lärt sig att le och ler ler ler. Han säger till och med mamma jag älskar dig! för det är några av få ord han lärt sig. Jag skiter i om han menar det, det är ändå fint att höra.

När vi ätit middag så lämnar vi Fimpen hos mamma och pappa och alla möts upp igen. Vi dricker vin och äter brie (jaså, nu passar det?) och solen går aldrig ner. Alla blir salongsberusade och jag fnissar med alla. Sen går vi ut och klubbar hela natten och nu har solen gått ner, så att den kan gå upp igen innan vi går hem. Vi snubblar hemåt och Fimpen är kvar hos mina föräldrar så att jag och Stolte mannen kan få sova länge dagen efter.

Den där om att äta mask

2012-02-03T12:14:00.003+01:00

16. Berätta om hur du var när du var liten.

Vi är på en av de där försvenskade Kanarieöarna, där jag kan beställa på svenska köttbullar och mos fast utan lingon men med ketchup, fast jag bara är fem år och hatar läsk för bubblorna vandrar upp i näsan på mig. Jag har nästan svart hår, lugg och står knappt still för jag springer alltid dit vi ska, blir otålig av min idol-pappas tempo.

Pappa och min farbror har gjort en grop i sandstranden åt oss. Om vi hoppar ner i gropen så syns vi inte, jag min bror och våra kusiner. Det finns foton på det, foton som ligger i en ICA-papperspåse i mina föräldrars garderob för att ingen orkat sätta in dem i fotoalbum. På fotografierna ler jag min bror och våra kusiner mot kameran. Vi är alla nakna och pepparkaksbruna. Ingen tänker på cancer, pedofiler eller ozonlager. Dessa saker finns inte i mitten av åttiotalet. Det är ingen som uppfunnit dem i mitt barndomsliv. Pedofiler uppfinns först fyra år senare, på en skolgård som vi inte får gå utanför.

I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben ska vi gå på baklängesmiddag och jag fnissar förtjust. Ledaren vill att jag ska hålla en knubbig tjej som är sju år i handen, men jag vägrar för jag är rädd för tjocka barn. Jag får hålla i min kusin istället. På middagen får vi äta efterrätten först och till huvudrätt får vi mask! och köttfärssås. Köttfärssåsen smakar inte som mammas och jag äter bara upp masken!

I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben övar vi in en show som ska spelas upp för våra föräldrar. Tjejen med långt blont hår får vara sjöjungfru och jag är dödligt avundsjuk och förstår inte alls varför inte jag får, men jag säger ingenting. Jag får vara en fisk och sitta längst fram och sjunga med de andra fiskarna.

Min pappa är den enda som förstår mig på riktigt. Han är den enda som kommer att förstå mig de närmaste åren, speciellt när jag är fjorton. Han är den enda som kommer att ha tålamodet och modet att behandla och handla fjortonåriga jaget rätt. Men det vet jag inte ännu. För jag är bara fem år.

Den där om hej, verkligheten!

2012-02-03T11:08:00.002+01:00

Jag trodde verkligen att jag skulle hinna med att göra saker samtidigt som jag var hemma och var föräldra"ledig". Det gör jag inte. Den där drömmen om att skriva en bok, oh, romantiska tanke, att i alla intervjuer berätta om när jag satt och skrev medan bebis sov, den händer inte. Och det där nyårslöftet om att duscha varje dag? Ehum.

Istället har jag som mål att göra en sak om dagen. För någon vecka sedan hann jag till exempel beskära min pelargon. I går dammsög jag köket. Om det ska gå i den här takten har jag hunnit dammsuga hela lägenheten tills på onsdag. Då är det nog dags att börja om igen.

Den där om att de hinner göra slut och skaffa nya partners mellan säsongerna

2012-02-02T13:44:00.004+01:00

Er vilja är såklart min lag. Jag kollar nu på Grey's Anatomy, säsong fem (innan George och Izzie försvinner) på datorn. Och säsong sju(?) på teven. Sen finns det fler säsonger efter det, men det visste ni säkert.

Det är väldigt förvirrande.

Och ps: gråter man till alla avsnitt i framtiden också?

Den där om biskvifest

2012-02-01T15:57:00.003+01:00

Eftersom jag inte hade några cravings under min graviditet tar jag igen det lite nu. Min last är biskvier. Den här veckan har jag biskvistopp, men nästa vecka kör jag igång igen och funderar på att köpa många (tio känns som en nätt, jämn summa) på en gång. Lite för att jag vill ha många biskvier (även om de smakar lite väl mycket smör) och lite för att om man köper många så är det ingen som fattar att jag ska moffa alla själv, då tror de att jag ska ha kalas. Köper man en biskvi fattar folk (kassörskan) att jag ska ha den själv.

Kakor är min pinsammaste att köpa (eller! stjärnchips, en kaka plus en cola. Hej, lilla hetsätare!). Värre än bindor. Och en bal toalettrullar. Värre än när jag och mitt one night stand sprang in i en tobaksaffär i Spanien och panikköpte ett paket kondomer.

Min mans pinsammaste är taccofest en fredag alternativt lönedag. Fredagsmys med taccos. En gurka, lite majs, den där påsen med kryddor. Man vet att det ska hem och mysas framför tvn.

Vad har ni för pinsammaste?

Den där om en månad

2012-01-31T10:43:00.003+01:00

Ja men hallå, jag vill också skriva månadsbrev till min bebis som Katta gör. Sen ignorerar jag totalt det faktum att det är uteslutande 99% bebisprat på den här bloggen just nu. Det är 99% bebis i mitt liv, så det finns inte så mycket annat att skriva om.

Hej Fimpen,

det här är din mamma som skriver. Jag heter Jenny (det kan vara bra att veta när vi slarvar bort dig i stora köpcentrum så att de måste kalla på oss i högtalarsystemet). Du vet hon som just nu fungerar som tuttmaskin och som det ibland är skönt att somna intill. Tätt, tätt. Ibland vaknar jag av att du ligger närmare än jag la dig när jag somnade och vill tro att du makat dig närmare men vet att det egentligen är så att du rullat in för att det är en nerbuktning i sängen.

Idag är du en månad, en vecka och en dag. Du ligger bredvid mig i soffan och skriker, dock har du inte riktigt börjat producera tårar ännu, så man kan låtsas att du inte är ledsen på riktigt. I alla fall nu, när du har skriknivå ett på en femgradig stormskala. Du är även flottig som fan, efter att jag kladdat in dig i babyolja för att du var torr som fnöske i hårbotten. Du gick från att se ut som en gubbe med mjäll till att se ut som en gubbe med combover och pomada.

Du är så liten. I går var vi på bvc och du har äntligen nått den vikt du skulle väga när du skulle födas. Du ger inte länge en illusion om att vara genomskinlig, samtidigt som du hade en lite brunare hudnyans när du föddes, som om din pappa var grek. Du börjar växa i dina kläder och vi har gått över till storlek femtio och behöver inte vika upp ärmar och ben. Du är fortfarande för liten för bärselen, men vi har lånat en bässjal som du somnar jättesnabbt i. Du börjar få dubbelhaka och ben man vill bita i. Din mage är mjölktrind och jag brukar blåsa varmluft på den med munnen, för att jag tror att du gillar det, eftersom du alltid verkar frysa och darrar med läpparna.

Du kan lyfta ditt huvud när du ligger på mage, även om du måste parera med benen för att hålla balansen. Då ser du ut som ett litet fyllo. Ibland vänder du dig från mage till sidan. Jag antar att du inte ska kunna det än, men du hatar verkligen att ligga på mage, så jag förstår dig.

Du kan inte le ännu, men ibland gör du en grimas som liknar ett leende. Jag visste inte att bebisar kunde ha så många uttryck i sina ansikten. Ingen kan se på mig med sådant förakt som du gör. Det är som om du är fjorton i ansiktet och skäms över mig när vi fuldansar ihop. Du är fjorton år i ansiktet. Du är en månad. Du är en gammal gubbe. Ibland rynkar du pannan och då kallar vi dig lilla professorn. Ibland när du gallskriker (en fyra på stormvarningen) och man tar upp dig så blir du tyst på en gång. Jag kan trösta dig. Allt du ville var att jag skulle komma. Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om en hora på crack som gapar och skriker

2012-01-29T18:47:00.005+01:00

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

Favoritböcker behöver inte alltid vara de där böckerna som får femplusplus, utan de som väcker tanke eller har språk som man säger wow! åt. Bright Shiny Morning av James Frey är dock allt. Allt! Allt jag aldrig vetat att jag sökt i en bok. Den är femplusplus för mig. Femplusplus med extrameny och stor cola till.

Den är inte tystlåten eller grå, ber inte om ursäkt eller sätter sig i ett hörn, utan den är färgglad som en hora på crack som gapar och skriker och får mig att aldrig, aldrig vilja åka till Los Angeles. Den ljuger och spottar dig i ansiktet och Gud, jag vill bara ha mer, mer, mer.

Övriga böcker som man kan läsa om man vill läsa någon jag tycker om:

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs

The road av Cormac McCarthy

To kill a mockingbird av Harper Lee

The time traveler's wife av Audrey Niffenegger

Extremely loud & incredibly close aV Jonathan Safran Foer

Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström

Captain corellis mandolin av Louis De Bernières

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie

Vi har redan sagt hej då av Daniel Berg

The Kite runner av Khaled Hosseini

Life of Pi av Yann Martel

Wuthering heights av Emily Brontë

Den där om det man inte får prata om, del femtiofyra

2012-01-26T13:50:00.004+01:00

Det finns en term som heter shaken baby syndrome (bildgoogla INTE!), vilket innebär att spädbarn skakas så kraftigt av sina föräldrar att de får skador eller avlider. Och innan jag börjar skriva det här inlägget så: det här är såklart hemskast i världen. Sorgligt.

Men. Jag förstår att man kan skaka sitt barn till döds. Efter en månad och några dagar som Fimpenmamma så förstår jag frustrationen när barnet bara gråter och gråter och skriker och man vet inte vad som är fel och klockan börjar närma sig halv fem på morgonen och ens man går ut ur rummet och lägger sig på soffan för att han ska upp och jobba klockan åtta. Och man vill vara den bästa mamman i hela världen men det känns som om man är sämst i hela världen, för man kan inte ens få sin egen unge att vara tyst. Man har bytt och man har matat och man har gungat bebis precis så där som de säger på bvc. Man har gett magdroppar och hela världen flyter ihop framför och runt en för man är så trött så trött så trött.

Och det är inte det att man inte gillar sitt barn. Man tittar in i de där ögonen som fortfarande är knallblå för att de inte fått sin riktiga färg ännu och man vill ge barnet hela världen, man vill skydda henne eller honom och ta hand om linda i bomull, men FRUSTRATIONEN. Vad är fel, varför är du inte tyst?

Frustrationen vi inte får prata om, men som vi får en broschyr om när vi lämnar Förlossningen.

Den där om att jag inte hinner blogga, så jag leder er vidare till bra läsning

2012-01-26T10:52:00.001+01:00

Världens bästa flickvän har blivit världens bästa mamma.

Nippertippa skriver om kärlek.

Den där om att fråga bloggen

2012-01-24T17:59:00.002+01:00

Min bebis har mycket regelbundna vanor, vilket gör att jag sitter i soffan och ammar klockan fem varje dag. Klockan fem går Grey's Anatomy på teve. Och tidigare har jag bara sett säsong ett. Min fråga nu är: var tusan tog den blonda vägen? Hon som även var med i en film och var gravid i nio månader (fast då var hon inte längre läkare)? Och vad hände med den där killen som var gay på riktigt, i verkliga världen?

Den där om att inte hinna med sig själv

2012-01-24T13:54:00.003+01:00

Herre jisses, helt plösligt blev vi jättevuxna. Fimpen fyllde en månad i går och det firade vi med att ställa honom i förskolekö. Förskolekö!

Sen hittade Stolte mannen ett hus på landet som vi ska titta på. Ett hus! Vad hände med vodkashots och festa hela natten?

Den där om vodkashots

2012-01-21T14:09:00.000+01:00

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

Vi är på musikfestivalen Popaganda, jag och min man. På dagen är det okej varmt, men på kvällen blir jag gnällig för det är svinkallt. Fast att det fortfarande är augusti. Vi går hem till en av Stolte mannens kompisar som bor precis där, vid festivalen, och dricker oss varma på vodkashots. Jag lånar en mössa. Vi går tillbaka, jag tror att det är Marcus K på scen, eller om det är Laakso. Stolte mannen har mina händer under tröjan och kallar mig lilla isbit. Mauro S kommer upp på scenen. Stolte mannen blir helt till sig i trasorna. Jag längtar efter fler vodkashots.

Den där om att inte ens kattbajset är borttaget

2012-01-21T12:25:00.002+01:00

Satt vid halv fyra i natt och ammade Fimpen och kollade på hus på landet. Ramlade över den här lägenheten. Diskuterade med Stolte mannen i morse om man inte som mäklare berättar att man måste städa lägenheten innan fotografen kommer och tar kort?

Alltså obs: hit vill jag inte flytta!

Den där om att jag var på nummer tretton: berätta om din favoritsak i ditt hem.

2012-01-20T13:25:00.015+01:00

Jag hade inte planerat att föda barn i december så den där listan jag höll på med kom av sig lite. Det som är bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över är att man kan härja runt lite och köra fortsättning på listor när man vill. Jag vill nu (för bebis somnade äntligen, efter fyra timmars lekande av drop it like it's hot och ammande).

Min favoritsak i hemmet är min säng, min man och andra dagar (när vi inte bråkat i fyra timmar) så kan bebis också komma ganska högt upp. Bebis och jag håller på att lära känna varandra. Jag är tacksam att han kom så att jag får kolla på skräpteve i nio månader och få en "lärarsommar". Ja, sen är han ganska fin också.

Fast det här skulle handla om mitt hem. Jag och Stolte mannen flyttade hit för ungefär ett år sedan. Lägenheten ligger för nära en motorväg, så vi kan inte sitta på balkongen utan att jag påpekar att jag är skitirriterad på ljudet. Ganska snart (Stolte mannen säger två år, jag är lite för rädd för att säga så kort tid) kommer vi att flytta ut på riktiga landet.

Jag kör en liten guidad tur av vad jag gillar i vårt hem.

Tapeten vi har i vårt matrum/vår salong. Lite sur på att det inte var vi som valde den och kan ta cred för valet, men den fanns där redan när vi flyttade in.

Ikonväggen i hallen som Stolte mannen hatar och jag älskar. Varje gång jag är ute och reser köper jag en ikon från landet jag besöker. Stolte mannen säger att folk kommer tro att vi är galna. Det skiter jag i. Ovan har vi ikoner från New Orleans, Italien, Egypten och det kända landet Småland.

Vi letade skohylla jättelänge (för er som också letar: ni kan sluta nu, det finns inga snygga!) tills jag fick den briljanta iden att använda en av våra resväskor.

Jag hatar vårt renoveringsobjekt till badrum. Alltså verkligen hatar. Det finns en spricka i handfatet, hyllorna är sneda, det är mögel i duschen. Men så länge vi inte har råd försöker jag piffa upp bygget med lite cirkus.

En häst. Den sitter i hallen, som är ett av två rum som faktiskt är färdigt, som vi vill ha det.

Jag, som alla andra, älskar kartor. Här är ett atlas från 30-talet som jag fyndade för trettio kronor. Trodde jag. Det var bara ljug för när jag kom till kassan så kostade det mer.

I väntan på att min man ska bygga en kärleksbokhylla till mig (som ska täcka en hel vägg) så står böckerna (som en påminnelse till honom varje dag) på golvet i vardagsrummet. Man kan även se en fåtölj som han köpte när vi bodde i en pytteliten etta på Söder. Den kostade hundra kronor, eller så, och tog upp halva rummet.

Vårt sovrum. Andra rummet som är klart (fast mindre klart än hallen). Här ser ett kort från vårt bröllop samt vårt inbjudningskort till bröllopet. De ser små ut här, men är i storleken halvmeter gånger halvmeter, eller så.

Fönster i sovrummet. Där bakom skymtar Fimpens PK-docka, som han fått av sin morbror. Det är en färgad killdocka i klänning. Framför står en pelargon som blivit vild. Borde beskäras. Detta ska göras så fort någon googlat hur man gör.

Kolla! Fick till sånt där drömskt ljus som fint folk har på sina bilder! Ja, här är lite gamla grejer som man har framme för att det är fint.

Fimpensängen, som är en ostabil vagga som min far gjorde till mig när jag var bebis. Jag gillade inte att ligga i den, för den var sned och jag rullade hela tiden in i hörnet. Vi har valt att ta bort ställningen och sätta själva sängen på en byrå. Fimpen gillar den sådär.

Bebiskaos! Måste få med lite verklighet också.

Den där om att Stolte mannen började jobba idag igen

2012-01-20T10:55:00.002+01:00

Men skrikbebis: TYST! SOV! Din mamma måste göra nummer två!

Den där om att "allt är bara bra!"

2012-01-17T17:35:00.004+01:00

Men hurra! så är jag äntligen friskförklarad och behöver inte gå på medicin längre. När folk frågar hur min graviditet/förlossning har varit så brukar jag alltid svara bra. Då tittar Stolte mannen på mig med skaka på huvudet-min och måste men Jenny, det har väl inte varit bra? Det har varit så o-bra att han är tveksam till att skaffa fler barn. Jag tillbakatittar på honom och svarar att Fimpen överlevde, jag överlevde. Allt är bra. Då påminner han mig om

att vi fick missfall med foster ett.

Jag mådde förbaskat illa och kräktes nästan varje dag i arton veckor.

Fortsatte må illa och även om jag inte kräktes varje dag, så någon gång i veckan fram till vecka tjugoåtta.

Jag under hela graviditeten hade högt blodtryck och gick och kontrollerade detta en till flera gånger i veckan och att jag från vecka tjugo fick övertala läkare att inte sjukskriva mig.

Det höga blodtrycket gjorde att jag inte fick träna eller anstränga mig.

Och ledde till slut till att jag den 25 december fick havandeskapsförgiftning, Fimpen förlöstes med akut kejsarsnitt den 26 december och påverkades av förgiftningen så mycket att vi blev inskrivna på neoavdelning (hans blodsocker var för lågt, samma symtom som diabetiker har).

Jag gick fram till idag på tre olika mediciner och Fimpen fick sondmatas.

Det finns en ganska stor risk att nästa eventuella graviditet kommer att vara liknande.

Så det har kanske inte varit en rosendans, men i mitt huvud har det ändå gått bra.

Den där om en lista

2012-01-16T11:21:00.004+01:00

Kära Johanna har skickat vidare en liten lista till mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag skulle fylla tjutvå och hade precis kommit hem från Spanien, där jag bott i ett halvår. Jag bodde i en liten håla i Skåne, med min bästa kompis (som jag låg med då och då och låtsades som jag inte var kär i) och pluggade språk. Var förvirrad, ville bort och festade i en svart läderkjol.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Vi hade nog precis tagit ett graviditetstest som visade positivt och jag gick runt livrädd på hala gator och undrade varför livet fortsatte som vanligt, när alla borde stanna till och säga grattis! till mig. Någon gång här (eller om det var långt senare, minns i alla fall att det var snö) sprang jag över gatan till Linn och låtsades att jag gick på penicillin och därför inte kunde dricka vin.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Mackor
Oliver
Alltså, vad fasen jag tackar nog inte nej till något utom jordnötter.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
När jag var fyra år lärde jag mig hela texten till I en sal på lasarettet, som jag gick runt och sjöng på förskolan för alla lärarna tyckte att den var så hemsk att jag fick en väldans massa uppmärksamhet. Där föddes mitt behov av att stå i centrum. Sedan dess har jag lärt mig en väldig massa låtar utantill. Bland annat den där första singeln av E-type.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
Jag skulle nog bli så rädd att jag inte vågat röra de där pengarna på något år. Eller i alla fall någon månad. Sen skulle jag nog
lösa alla våra lån,
köpa två hus på landet, ett till oss och ett till mina föräldrar, så de hade kunnat vara nära oss när de vill,
resa och bjuda med alla vänner på bautaresan till Argentina,
spara och
ge bort en hel del.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Sedan Fimpen föddes har jag varit hemskt torr i näsan, vilket leder till att den kliar som tusan och detta leder till att jag petar näsa. Peta näsa - himla ful vana!
Dålig vana två är att jag är hemskt osäker på de språk jag pluggat (engelska, spanska, arabiska, tyska) och inte använder dem.
Klagar för sällan.
Äter mackor istället för mat.
Smsar hellre än ringer.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Resa
Komma hem från resa
Läsa
Dricka vin (hello lilla nyblivna alkismamma!)
Krama min familj

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
Jag vågar inte skriva något här, för jag skulle antagligen kunna klä mig i det mesta. Har dock en liten klädkris just nu, alla mina kläder är för stora (köpte aldrig några gravidkläder, utan töjde tydligen ut magen på alla mina klänningar istället) och vet inte hur jag ska klä mig nu för tiden. Vem är jag? Vad vill jag?

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Datorn,
mina böcker,
min telefon,
min man,
vår bebis.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Katta
Linnéa
Inte skyldig
Haren
Att vara någons fru-Emma
Stambyte
Suziluz
Mirijam
Cinderalley
Kaospatrullen

Den där om vår skrikbebis

2012-01-15T21:26:00.002+01:00

Du har bebiskräk där säger jag till Stolte mannen och pekar på hans t-shirt. Jag vet tillbakasvarar han. Det var bebiskräk där redan i fredags. Så ler han mot mig och jag skrattar mot hans hals när han kökskramar mig och säger in i mitt hår att han är stolt över mig.

Fimpen ligger i min famn och är mellan oss i vår kökskram. Han har skrikit sedan klockan fyra och klockan börjar nu närma sig åtta. Fyra timmars skrik. Vi har gått från trötta vad tusan är fel? till hysteriskt fnittrande. Vår lilla bebis är en skrikbebis och tipsen haglar in på Facebook. Det är magdroppar och skakig vagn och gå runt runt och stryka rygg.

Så somnar han plötsligt mitt i ett skrik och munnen är ett litet förvånat o.

Den där om Fimpens egentligen heter

2012-01-13T16:48:00.004+01:00

Jag vill stå på K2-topp och skrika ut allt om Fimpen: storlek, hur bebis ser ut när gäsp kommer, hur skrik kan gå från noll till hundra i volym, hur bebispappa städade inför barnmorskebesök och störtade iväg till ICA för att köpa handsprit och visa att vi är typ a-föräldrar. Hur Fimpen gillar värme hellre än kallfilt. Vad Fimpen egentligen heter och varför.

Men jag måste ge plats och skapa ett rum där Fimpen får vara riktig bebis och inte bara en del av den här bloggen, o-valt. Så precis som de flesta av er inte vet vad Stolte mannen heter på riktigt, eller hur han egentligen ser ut, så kommer Fimpen nog fortsätta vara just Fimpen i den här bloggen.

Jag vet att ni förstår, för ni är bäst.

Den där om min hy

2012-01-12T19:40:00.004+01:00

Det här med att ha skaffat sig ett barn: fint och så, men vem tusan har förstört min ansiktshy? Jag är en av de där som alltid haft problemfri hy. En finne om året osv. Nu: finnkavalkad i pannan, eksem på ett ögonlock och på hakan trängs något som är ojämnt. Ibland förvånar kroppen mig, vad ska det här vara bra för?

Den där om dagarna och nätterna

2012-01-10T18:25:00.004+01:00

Så rinner dagarna och nätterna iväg. Jag tittar på Stolte mannen och undrar om det är tisdag eller onsdag och han rycker på axlarna. Jag har lärt mig att ligga ner och amma och vaknar ibland fyra på natten av att det ligger en bebis och tittar på mig vid mitt bröst. Den Där Tröttheten infinner sig när klockan är just fyra på natten, annars är det faktiskt ingen dimma än. Fast att Fimpen vaknar ungefär varannan timme och går från noll till hundra i skrikvolym.

En gång per dag körs ett sovmaraton på tre timmar då hoppar jag och Stolte mannen upp ur ställning vi har för tillfället och rusar till dammsugaren/duschen/toaletten. Fimpen kör känslouttrycksshow i ansiktet för oss och vi sitter Karlssons klister-fast. Fnissar titta! titta! han liknar en professor! han ler! HAN LER!

Lillebror kommer på besök och örnar runt Fimpens säng. Petar på ett lillben smeker i luften viskar vakna lilla vän? Vänder sig till oss ler sådan liten, sådan liten! Små små ben kolla på benet! Så vaknar Fimpen och Lillebror får hålla, med kudde under så att Fimpen inte går sönder. Han lyser ner mot sitt systerbarn. Det är kärlek vid första ögonkastet.

Den där om nyårslöften

2012-01-08T17:14:00.003+01:00

Det är dags för min favoritlista! Jag tror absolut inte på nyårslöften och kör därför på med en jävla massa. En jävla massa smålöften/förhoppningar. Den 28 december 2010 skrev jag att nedan var något jag hoppades skulle hända 2011, det som är fetstilat är vad som faktiskt genomfördes.

2011 ska följande hända:

Jag ska köpa en röd halsduk och röda matchande vantar. Byter jag inte jobb ska jag göra det bästa av det jag har och inte klaga. Göra mer för jorden: köpa hemlöstidningen varje månad, sopsortera plast och metall när vi flyttar till större, le mot folk, hjälpa vilsna turister med kartor. Läsa Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart sex år). Inte köpa fler böcker, eller så här: har jag läst fem böcker i hyllan så får jag köpa en ny, undantag om det är till bokklubb. Fila mina fötter oftare. Ha mer hårinpackning. Sluta nervösskratta. Göra överraskningsmåndag åt min man. Sluta berätta för mycket personligt för mina kollegor, så det blir så där nervös stämning. Göra klart mitt fotoalbum från Mexiko. Hitta mitt halvgjorda fotoalbum från Mexiko. Läsa minst femtiotvå böcker. Spara pengar så att vi kan åka på semester. Ta mer foton. Sluta hetsäta godis. Springa en mil. Sluta vela fram och tillbaka angående bebisgörning.

Ha! Så blev det bebis. Tänk om jag vetat. Och den där jävla Mästaren och Margarita lägger jag ner nu, har skrivit med den boken på den här listan i sex år och det hjälper inte, jag läser den aldrig. Sluta hetsäta godis slutade jag med när jag blev gravid och slutade äta helt och hållet. Hade jag haft en våg skulle jag veta vad jag väger post graviditet, skulle gissa på att jag gått ner runt tio kilo.

2012 är det nya året. 2012 låter fräscht och moget. 2012 ska jag:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

Den där om att mötas i trapphuset

2012-01-08T14:48:00.001+01:00

Vår grannes bebis har pälsmössa overall bebisvantar småskor fårskinn. Fimpen har lager på lager och strumpor på händerna.

Den där om socialismens historia

2012-01-06T19:43:00.002+01:00

Så vänder det. Fimpen börjar gå upp i vikt. Värdena över över trepunktnoll på flera tester i rad. Vi får en testnatt, där vi ska sköta allt själv och Stolte mannen vankar fram och tillbaka i vårt pyttelilla rum. Han ifrågasätter allt jag gör, min amning, om Fimpen inte är för varm, för kall, lät det inte konstigt? Jag blir skitsur och fräser till. Vi går på varandras känslor.

Men det vänder. Sonden i näsan tas bort. Stolte mannen hämtar bilen och har monterat babybarnstolen. Personalen önskar oss lycka till! och jag åker i baksätet hem, bredvid vårt barn. Vi berättar för Fimpen om att det är så här som världen egentligen ser ut. Det här är luften träden buskarna människorna. Världen är inte illaluktande avdelningar på sjukhus.

På radion spelas Florence and the machines shake it out och Stolte mannen ändrar texten till check it out, för kolla, här kommer vi med vårt barn!!!!! Jag sover i vår egen säng och är så himla trött, men det gör inget att Fimpen sover i två timmarsskift, för när jag smyger upp så sitter Stolte mannen och berättar för Fimpen om socialismens historia och allt är som det egentligen ska vara, på riktigt. I resten av våra liv.

Den där om att inte ha ett a-barn

2012-01-06T19:23:00.003+01:00

Det ligger ett lapptäcke av lukter över avdelningen. En stor ruta bebiskräk, en ruta bebisbajs. Instängdhet, enormt mycket desperation, hopp, förtvivlan. Det luktar äckligt. Det är en lukt jag aldrig kommer att glömma. I korridorerna går mammor iklädda ledsna, trötta ansikten och papporna tassar efter med förtvivlan i fötterna. Kuvöser, stora som rymdskepp, sveper förbi oss. Det ser ut som något från Star trek och de lyser blinkar låter visar kurvor.

Det tär på oss. Elva dagar på neo-avdelning, för för tidigt födda barn, det gräver hål i oss som aldrig kommer att repareras. Stolte mannen kommer in från korridoren och berättar att ett rymdskepp flugit förbi med larmet igång. Omkring sprang fyra läkare och efter kom en sammanbiten pappa. Jag vill inte ens veta om jag vill veta hur det gick.

Hela vår graviditet har vi skojat om vårt a-barn. Om hur perfekt på kurvan den låg. Perfekta värden, perfekt vikt. Håret, som svajade i fostervattnet. Så kommer Fimpen och Fimpen är sjuk, mår inte bra, är inget a-barn och allt faller och tappas på några sekunder. Han är så liten, så liten, inte ens de minsta kläder vi har med oss passar och mössan trillar ner över ögonen. Det är inte längre viktigt med allt det som vi funderade på: vilken hårfärg Fimpen skulle få, var vi skulle ställa barnsängen. Det har ingen betydelse vem som vinner Top model eller om det snöar den här vintern eller inte. Allt som har betydelse är testerna som vi gör varannan timme. Stolte mannen håller andan varje gång och blir så hoppigt glad när de visar värden på över trepunktnoll och så förtvivlat ledsen när de visar lägre.

En kväll gråter vi ihop. Vi kramas och snyftar och mina tårar slutar aldrig rinna. Det börjar med att de rullar bort vårt barn, Stolte mannen börjar snyfta och de tog vår Fimp! och jag har aldrig sett honom så. På natten hör jag honom gråta från sin säng och jag är för matt för slut för att gå över till honom och jag skäms för att jag inte gör det. Att jag somnar om istället för att gå över till min man.

Den där om att fira nyårsafton på sal 61

2012-01-01T13:11:00.002+01:00

Tack alla fina för era kommentarer. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit sedan den 26 december, men det är många. Allt är värt det här så länge Fimpen blir frisk.

Hälsningar från en sal på lasarettet.

Den där om när Fimpen kom till världen

2011-12-27T18:53:00.003+01:00

Vi är ute och går i skogen, Stolte mannen och jag. Han skojar om att han är ute och rastar mig, för jag har varit olustig i kroppen hela dagen, har inte ro, gråter lika många krokodiltårar som lejontårar. Säger något är fel! och han nickar. Klockan tolv har jag haft ont i magen någon timme och ringer förlossningen.

Vi kommer in och mitt blodtryck är okej. Jag sitter i en stol och barnhemsgungar och Stolte mannen säger att nu får vi vänta ett tag med nästa barn, han orkar inte med mer oro. Ungefär där börjar jag kräkas och kräks tio gånger på två timmar och det kanske är vinterkräksjukan? och jag får stanna över natten på förlossningen.

På morgonen tar de nya blodprover sen är det någon som vänder upp och ner på vår förlossning för mina leverprover visar att jag inte alls mår bra. Jag har fått havandeskapsförgiftning och plötsligt befinner jag mig i en operationssal där det finns tre nakosläkare och en väldig massa mer folk. Och vi har inte ens med oss vår bb-väska som vi packade dagen innan.

Jag vaknar upp och Stolte mannen står gråtande med Fimpen vid min sida. Titta! säger han. Här är Fimpen! och ungefär där är vi nu, Stolte mannan, jag och Fimpen. Fimpen är ett litet emobarn med en ständig tår i ögonvrån, självskadebeetende (river sig själv i ansiktet) och ofta en hand smärtsamt slängd över ansiktet. Jag har precis rest mig upp för första gången, efter att ha legat på rygg i över tolv timmar. Och Stolte mannen är trötttrötttrött efter en vakennatt.

Men vi mår bra. Och vi får se - får vi spendera nyårsafton här på specialistvården så har vi i alla fall bra utsikt.

Den där om två dagar efter julafton

2011-12-27T12:27:00.003+01:00

Med akut kejsarsnitt kom Fimpen. Världens finaste lilla bebis.

Den där om två dagar innan julafton

2011-12-23T09:00:00.001+01:00

Så upptäcker de att Fimpen kanske inte mår så bra och vi får avbryta vårt barnmorskebesök, mitt i en sammanfattning om hur vi vill ha vår förlossning och åka in akut till sjukhuset. På en brits kopplas jag upp till tre olika maskiner och handhållen av Stolte mannen förklarar sjuksköterskan hur maskinerna fungerar. En läkare kommer in och berättar om havandeskapsförgiftning och eventuellt akut kejsarsnitt. Stolte mannen sitter blek och tyst bredvid mig och jag ligger och försöker skoja med honom för han har alltid varit den som oroar sig medan jag är den glada, ooroade.

Han sitter och tittar på skärmen och säger att din puls ligger på sextiofem. Sammandragningarna ligger på femtiofem. Fimpens hjärtljud på hundratrettio!, eftersom jag inte kan se skärmen själv. Jag djupandas för att se om min puls går ner. Han trycker mig i handen. Säger sluta! med rädsla i rösten. Fimpens hjärtljud går ner. Han räknar ner. Hundra. Nittiosex. Åttio. Vad gör du Jen? Den ska inte ligga så här lågt! Han slutar räkna vid sjuttio.

In rusar en sjuksköterska och en läkare. Upp och hoppa! ropar sjuksköterskan, nervös under det glada. Senare visar en överläkare hur kurvan gick ner snabbt från normala hundrasextio ner på femtiofem, där det är signalrött på kurvan, och att skärmen inne i kontrollrummet började tjuta. Stolte mannen berättar att han medvetet slutade räkna högt vid sjuttio.

Men Fimpen mår bra ändå, tydligen. Efter dubbelkontroll med överläkare får vi åka hem med stränga förmaningar om att ringa förlossningen med en gång om jag får huvudvärk eller om det flimrar för ögonen.

Litet ps: vi mår bra. När man som gravid ligger på rygg kan man ibland trycka till en stor pulsåder i ryggen så att bebis och mamma inte får syre. Det var tydligen det som hände. Fimpen fick inget syre, det var därför jag skulle upp och hoppa!

Den där om första jultraditionen uppstånden

2011-12-22T20:58:00.004+01:00

Hugga egen gran vid Stolte mannens föräldrars lantställe - check!

Den där om vad jag saknar

2011-12-22T19:22:00.000+01:00

12. Berätta om någon som du saknar.

Tjugo dagar kvar av Fimpen i magen.

Och jag saknar berusning. Även om jag precis lade upp det här inlägget om alkohol - berusning, jag saknar dig!

Vi går på gatan, Stolte mannen och jag, och han säger att tänk om du aldrig mer vill dricka? och jag stannar upp. Tittar på honom. Fortsätter gå. Jag vill ha mitt glas rövin på fredagkvällen. Mina glas bubbel på lördagarna. För ja, jag är rädd för alkohol, men det betyder inte att jag inte vill dricka.

Jag saknar rövin och vittvin och rosa vin och vin med bubblor. Jag saknar champagne och öl, men inte lika mycket som vin. Jag saknar lufttorkad skinka och salami och råbiff fast att jag inte gillar det egentligen. Jag saknar ost med jävligt mycket mögel och till och med brie. Jag saknar fiskfiskfisk - att skita i att fråga var fiskjäveln kommer från. Jag vill ha ostron och mojito. Jag vill ha en mojito. Ge mig. Ge mig!

Den där om min framtid

2011-12-21T19:12:00.002+01:00

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora breda hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med kända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medan det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det får bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om tomteskum

2011-12-21T13:54:00.001+01:00

Min man. Min man! Skickar små presenter via postpost från sitt jobb till mitt. Tomteskumspåsar: polka, med överdrag choklad, vanliga original, som inte är så originella funnits i flera tusen år. Jag ler stora leende och dör lilla leendedöden då min administratör förbispringer i korridoren och kastar upp ur magen, genom halsen: du har fått godis igen! Utan adressat! Det ligger i ditt postfack. Stolte mannen skulle dö bredvid mig, han i stora pinsamhetsdöden: han vet inte om att administratör öppnar all min post.

Den där om att växla mellan ko och katt

2011-12-20T13:01:00.001+01:00

Igår var sista gången med min gravidyoga. Det hela kan delas in i lite olika delar:

vad jag kallar sovstund, vad vår yogalärare kallar finna sitt inre/avslappning med klangtrumma. Alla somnar. Det snarkas från lite varstans i rummet och jag kämpar med att hålla mig vaken, men vaknar ändå till av att jag dreglar.

Jobbiga övningar, till exempel uthållighetsövningen där vi ska hålla armarna uppsträckta samtidigt som vår yogalärare säger att vi bara använder cirka tio procent av vår kropps kapacitet och att vi ska lyssna på vårt inre andetag, samtidigt som jag vill skrika åt henne att hålla käften.

Lätta övningar, de där man växlar mellan att vara katt och ko. Men inte för mycket katt, för då belastar man ryggen för mycket.

Övningar man fastnar i, till exempel den där när man sätter sig på huk för att öppna upp bäckenet, men sen inte kan resa sig från, för när man suttit så i fem minuter så vill vaderna inte längre hjälpa till.

Och chantra, eller vad det nu heter. Långa, långa studer av hamina, hamini, (eller den som börjar med ett långt ssssssssaaaaaannn – där jag vill börja sjunga på Luciasången, men är tveksam till om någon skulle haka på) där jag försöker hålla mig för skratt samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag.

Om det har funkat, det här med gravidyoga? Jag vet inte. Vi får se när jag föder, jag har i alla fall fått sova gott under tiden.

Den där om en repris

2011-12-19T10:15:00.000+01:00

Den där om ride my wild heart

2011-12-18T11:00:00.003+01:00

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Jag och Stolte mannen diskuterade ganska länge vilka låtar vi egentligen skulle ha på vår vigsel. Ändå var det ganska lätt. Lite spontant. Han satt på sitt jobb och jag satt på mitt och vi skickade låtar fram och tillbaka med den här då?

En dag hittade jag en av de där låtarna som vi till slut valde. Jag lyssnade på den fem gånger på rad, för att se om jag skulle tröttna. Det gjorde jag inte. Det var dessutom en låt som vi lyssnat mycket på tillsammans, så jag skickade den till honom med jag vet att det låter som om han sjunger ride my wild whore, men vad tror du?.

Han gjorde tummen upp.

Den där om klänningen jag gifte mig i

2011-12-17T14:00:00.000+01:00

6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag var kanske lite naiv. Eller lat. Eller så var det bara för att den första sömmerskan jag träffade var så jävla gullig att jag valde henne. Den första.

Jag hade en lista med fyra andra jag skulle träffa, bland annat en som var min favorit från början, när jag tittade på vad de tidigare hade gjort, hon jobbade med att sy upp klänningar för något svenskt märke, nu minns jag inte vilket det var, men hon verkade bäst och lite mer alternativ. Men nu var den första så gullig så jag valde henne.

Gullig är inte alltid lika med bäst, det blir sensmoralen av den här historien.

Jag trippade ner för trapporna till hennes ateljé och det sa klick! med en gång. Jag ville stoppa ner henne i min kjolficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka vin. Sätta henne på bordet framför mig, viska hemlisar och fnissa. Jag visade bilder på klänningen jag hade valt ut och hon nickade så huvudet studsade. Ja, ja, ja! Meg Ryan:ade hon och jag slog näven i bordet och sa hörru, det här känns så himla bra! Dig vill jag ha, jag skiter i att gå till mitt egentliga första handsval.

Så jag gjorde det. Bestämde mig på plats. Gick inte till mitt val, som jag borde gått till, i alla fall för att känna efter. Den andra hade kanske fått mig att vilja stoppa ner henne i min kjolsficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka bubbel. Vi får aldrig veta.

Min klänning började byggas och efter varje gång jag gick därifrån kände jag att ...är det verkligen såhär jag sa att jag ville den skulle se ut? men ignorerade samtidigt de där tankarna.

Näst sista gången jag var där så kände jag att min klänning inte alls var som bilderna jag visat henne. Jag visade henne bilderna och hon sa att det absolut inte gick att ändra nu. Fast på ett snällt och fnittrigt sätt. Dricka vin-sätt. Och jag ryckte lite på axlarna och okejrå.

Så hela historien slutade med att det nu på vår sovrumsvägg hänger en klänning som inte alls ser ut som den jag beställde. Hade jag kul på mitt bröllop? Ja, som fan. Fick jag den klänning jag ville ha? Nej, inte alls. Gör det något? Ja, det är klart det gör något. Jag skulle ha tagit champagneflickan istället.

Vad lär vi oss av denna historia? Jo, att man inte ska gå på första bästa, att man kan ha kul fast saker går fel, att man får tolka den här julkalendern som man vill och inte skriva om sitt favoritplagg, utan istället om ett plagg som irriterar en samt att bubbel ibland är godare än vin.

Den där om att prata lite mer och lite mindre

2011-12-17T11:32:00.002+01:00

Jag tror att jag och min man måste prata lite om det där om den kommande förlossningen. Och jag tror att jag och min kära mor ska sluta prata om den.

För när jag pratar med min man så har han kommit fram till att han
a.)vill måla mig och Fimpen med fingerfärg
b.) jämför nervositeten med att gå till tandläkaren (han hade inte varit där på elva år och var så nervös att han grät kvällen innan) och
c.) det senaste är att han vill att vi föder själva. Bara han och jag.

Min kära mor påstår att det inte kommer att göra alls ont. Hon säger att för henne gjorde krampen i vaderna mer ont än att trycka ut ungen (mig). Hon är helt säker på att min förlossning kommer att likna hennes. Ungefär här började jag skrika åt henne i telefonen, mitt på Konsum. Hon tycker även att jag borde röra mer på mig, så att jag är i form tills det är dags. Jag har försökt förklara för henne att jag har varit en millimeter ifrån att bli sjukskriven för att jag rörde för mycket på mig, men det verkar liksom inte gå hem. Polletten trillar inte ner. Hon tror att jag ska föda en liten fjäril, som ska komma utfladdrande av sig själv.

Jag kan säga att jag känner redan nu att det inte är någon fjäril där inne. Om det inte är en T-rexfjäril.

Den där om de bästa minnena som hamnat på kort

2011-12-16T12:22:00.001+01:00

På min Facebook finns tvåhundra kort från vår smekmånad i USA, hösten 2010. Att välja en favorit av de där korten går inte. Lika lite som det går att välja ett favoritkort bland alla kort jag har tagit någonsin någonsin. Så jag väljer ut fem favoritminnen från de senaste åren.

Jag och Stolte mannen flyttar till Stockholm samtidigt eller nästan samtidigt: han ungefär en vecka efter mig. I en liten lägenhet på Bondegatan, som han delar med sin bästa vän, suger jag av honom för första gången, för jag tänker att någonting måste hända. Det har varit tyst mellan oss ett litet tag och han sitter och huvudsvär över att ingenting händer, vårt samtal flyter inte, det kanske inte är rätt ändå? Ett halvår senare sover vi mest i min lägenhet på Tjärhovsgatan, är ute och dricker öl tills barerna stänger, går hemåt och hyr konstiga filmer på vägen som vi somnar till. Jag skriver på min masteruppsats han spelar låtar för mig som jag lyssnar på genom hans ipodlurar jag bokar en resa till Indien utan honom, med min bästa kompis.

Vi står på flygplatsen, när jag ska åka, och gråter båda två. Jag är borta i trefyra veckor och samtidigt som jag är i Indien! är det en enda lång period av total, mörk saknad. Jag är inte i Indien. Jag är ständigt hos honom och har plockat upp någon slags Stolte mannenfrekvens, där jag ständigt känner av när han mår som mörkast.

Så kommer jag hem igen, han hämtar mig på flygplatsen och mitt hjärta är pick-pick-pick!!!!!! och sen tar han med mig till havet, till ett ställe han brukade åka som barn. Och jag tar kortet ovan.

Stolte mannen har friat och jag sa ja. Ungefär ett år senare står vi i ett vapenhus i en kyrka ute på landet. Han håller med krampaktig hand i min mer uppspelta och en kvinna kommer in till oss. Är ni redo? Jag tror aldrig att jag har varit mer redo för något i hela mitt liv. Bilden ovan är en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Två av mina bästa vänner. Min man. Min man! Och jag.

Vi åker på smekmånad, Stolte mannen och jag. Fem veckor tar det oss att köra mellan Boston och Orlando. I Virginia blir vi tipsade om Shenandoah national park, som är kallt men så förbannat fint att vi får ont i ögonen. Vi stannar på en campingplats och köper äcklig uppvärmd pizza som vi äter vid ett träbord. Jag tvingar ut Stolte mannen i en dimma som vi inte vet om det är en dimma eller om vi är mitt bland molnen för att titta på ett vattenfall som är utmärkt på kartan och han skrämmer mig med historier om the mountain people som våldtar och rånar en. Vi går tillbaka till bilen utan att hitta det där vattenfallet.

En kväll i april 2011 kommer två av mina bästa vänner hem till mig och Stolte mannen för att vi skulle dricka kanske ett glas vin och lite tapas. Man kan säga att det blev lite mer än ett glas vin och det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Den slutade med att grannen ringde på klockan fyra på morgonen, vi låg alla i sängen och skrattade så vi grät och hade precis avslutat ett tryckar- och allsångsmaraton i köket.

I december 2010 bestämmer vi oss för att vi kan börja försöka närma oss tassande det där med att skaffa barn. Vi har möjlighet att skaffa oss eget boende och inte längre flytta två gånger om året till olika andra handsboende. Vi blir gravida direkt. Dagen vi flyttar in i vår nya, alldeles egna lägenhet får vi dock missfall och efter en månad av bergsbestigning, där tårarna ligger innanför ögonlocken så blir vi gravida direkt igen. Andra ligget, hävdar jag bestämt. Detta innebär att jag idag har varit gravid i mer eller mindre ett år.

Vi får i november 2011 se vårt barn för andra gången. Vi tittar bort när läkaren kontrollerar könet och ler förtjust när vi får se Fimpens hår vaja i fostervattnet.

Den där om julafton

2011-12-15T15:17:00.004+01:00

Julen 2011 blir den första julen som jag och Stolte mannen firar helt ensamma, ihop. Jag kommer vara för nära att föda, så vi vill inte åka någonstans och orkar inte ha hit familj heller.

Samtidigt som det känns tråkigt som fasen (jag är van vid att fira jul med hela min släkt på minst trettio personer) så är det nu vi skapar våra egna traditioner. De vi ska ha hela livet och som våra barn ska berätta om i små historier på vitt papp med krita i ettan.

Det får vara knasigt. Det får vara som vi vill. Men det visar sig att det blir ganska Svensson ändå. Hittills har vi skrivit all mat vi vill äta på en lapp på kylskåpet och det är mest sill och Jansson som trängs med grötfrukost och revben. Men! vi ska även skjuta raketer, för att vi vill. Och handla julgran redan fjärde advent, trots att våra föräldrar alltid gör det den 23:dje (ni märker hur mycket utanför boxen vi vandrar nu, va?). Jag har en önskan om att tv:n ska vara av hela kvällen. Jag tror inte att min tv-knarkande man håller med där. Och jag har börjat implementera julotta, mest för att han ska tycka att det låter så jobbigt att han går med på midnattsmässa istället. Nya traditioner i det här hemmet. Jag känner att de inte kommer att bli så nya.

Den där om mina internetbästisar

2011-12-15T10:00:00.001+01:00

6. Berätta om bloggarna du läser.

Jag och Stolte mannen kommer in på restaurangen där de andra sitter. Vi är såklart sena, för vi är alltid sena nu för tiden. Jag rör mig långsamt och har försovit mig. Promenaden Medborgarplatsens tunnelbana - restaurangen tar tre gånger så lång tid som den normalt skulle ta.

Där inne sitter de på rad. Inte skyldig, Egon, Stambyte. Med killar. Med killar! Jag och Inte skyldig har skojat om att det inte är en parmiddag, utan en storfamiljmiddag, för det känns bättre så. Världens bästa Linn skulle också varit med, men är förhindrad. Min internetfamilj. Och det är så konstigt att jag hittat de här personerna, att jag kan vara trött så jag nästan slår knut på mig själv, men ändå vill iväg och träffa dem. Att min man kommer överens med alla och när jag kommer tillbaka från toaletten så sitter han och skrattar med båda ögonen av något som någon sagt.

Att vi vågade det här: släppa in och låta gå och faktiskt träffas. Vi som läst varandra väldigt länge, eller kanske lite kortare tid. Att vi bor i samma stad och har långa, långa förvirrade konversationer i mailkorgen på Facebook. Heja internet. Heja mina internetbästisar!

Den där om Jenny den 14 december 2010

2011-12-14T13:55:00.004+01:00

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

Frusen och kall. Men imponerad av vädret. För då som nu: förälskad i extremväder. Nykär och ganska så nygift och tänk att vi varit tillsammans så länge redan! och tänk att vi ska vara gifta i evighetersevighet och få vakna upp tillsammans i minst sextio år till! och med dig ska jag leva resten av mitt liv! och jag vill att vi dör samtidigt, du och jag!

Kanske redan gravid? Eller så kom det bara någon vecka senare. Lägenhetsletande och deppig när drömlägenheten försvann till någon annan. Trött på jobbet eller kanske snarare jobbtrött. Semestern var så fasligt långt borta, men redan i mitt huvud. Fredagsmys lördagsvin och söndagsgodis. Bondegatan - mitt på Södermalm, julklappsstress och hala gator. Jag minns att det var en stor, hal isfläck utanför restaurangen Mississippi (där jag firade min födelsedag ett år) som jag halkade på några gånger. En gång halkade jag och satte mig på rumpan, gjorde den där klassiska: resa mig upp snabbt och titta så att ingen såg, istället för att ligga kvar och ha ondast i världen.

Hemkommen från bröllopsresa och tillbakalängtande. Framtidsundrande och Argentinaplanerande. Vännermailandes och bokklubbsälskande. Var vill vi bo, egentligen? och inte kunna ha råd att bo där. Samma människa, men ändå helt annorlunda.

Den där om jultema

2011-12-13T13:00:00.001+01:00

...Och när vi ändå pratar sprit, alkohol och att återanvända saker, så kör vi ännu en återanvändning av en text jag skrivit om alkohol. För att vi börjar närma oss alkoholhelgen nummer ett och för att jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det jag växt upp med.

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna...

Två.) En av mina största fasor är att min man ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min man ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november 2008 och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Nästa gång mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl en fredag.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Den där om att beundra någon

2011-12-13T10:00:00.000+01:00

Jag pratar med mamma och undrar vem de ska fira jul med. Hon berättar att det verkar som om de ska fira med de gamla vanliga, men inte med familjen Hurra! för familjen Hurra! måste fira hemma hos sig själv för Pappa Hurra! ska jobba. Ska jobba med att ha jourtelefonen för AA.

Och jag är så jävla, jävla jävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävla stolt över honom. För det finns en tid när han inte var nykter. En tid när han inte jobbade på julafton. Och åter igen återvinner jag texten som jag från början skrev 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om min bästa vän

2011-12-12T10:18:00.001+01:00

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.

Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.

Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.

Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.

2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.

Den där om 30 dagar kvar

2011-12-11T10:16:00.002+01:00

När jag kollar här till höger och ser att det är trettio dagar kvar tills Fimpen kommer blir jag alldeles svettig i händerna.

Den där om att växa upp och längta bort

2011-12-11T09:00:00.000+01:00

Vi sprang på frusna fält som var toppade av frost och det var alltid någon som saknade en mössa en vante jackan var inte stängd näsan rann. Vi var så mycket mer Lindgrens vildvittror än Disneys mjukare figurer. Vi var vilda, vi besegrade världar och stod på toppen med varandra. Det var ständig sommar eller vinter och det regnade aldrig där på de skånska fälten.

Så såldes vår släktgård och jag förflyttade mina knoppande bröst mina kalvarmar min putande mage till småsamhällesgator där man kunde gå till ICA och man alltid tittade först vänster sedan höger när man gick över gatan och man fick cykla på rad med reflexväst hjälm bakom polisen som visade hur man gjorde: sträcka ut armen vid sväng och vid varje övergångsställe stod skolpolisen.

Jag växte upp och växte till och i rabatterna stod tulpanerna i rader, ståndmässigt, och vår vänstra granne var konstnär och en av mina bästa kompisar blev sexuellt utnyttjad av sin far. Så gick det en massa år, jag längtade bort, flyttade så fort jag kunde: hej London! Och fast forward: jag flyttar till Stockholm.

I Stockholm går jag på hårda gator med hårda klackar och det låter bom-bom-bom och jag älskar det ljudet. En av mina bästa kompisar påpekar att ljudet av mina klackar låter hårt, som om jag är bestämd och vet precis var jag ska. Då klampar jag på lite hårdare. I Stockholm finns allt jag vill ha. Jag lindar karlar runt fingrar som är större än mina lillfingrar. Jag går in och kommer ut ibland på mindre än en timme och har med mig någon i taxin som jag inte vet namnet på. Jag dricker gammeldansk och allt annat som är äckligt och en väldig massa öl. Jag dansar och virvlar och ligger på klippor bakom kroppsstora solglasögon.

Jag är själv utan att vara ensam. Jag tar på mig snäva kjolar och höga klackar och trippar. Jag snör på mig joggingskor och springer runt sjöar och vikar och jag älskar älskar älskar Stockholm. Jag går runt i Gamla stan och låtsas att jag är turist: en av de där som tittar med nya ögon. Och Gamla stan tittar tillbaka. Gamla stan är gammal och skrattar hånfullt åt min iver, mina barnögon, frågar om jag tror att jag är någon: någon speciell. Har sett iver innan, så långt innan mig, fnyser åt att jag tror att jag kan tämja den lilla storstaden. Så nervös, så vilja-vara-först-i-ledet. Egentligen borde Stockholm vara för nervös för att jag ska kunna vilja ligga med henne.

Den där om att jag föddes kall

2011-12-10T11:06:00.003+01:00

Min bror föddes med navelsträngen runt sin hals. Min pappa brukar skoja om att han hade bråttom och var livlig redan då: ville fort ut i världen, hade inte tid att stanna upp tänka till säga hoppsan! jag kanske inte ska skynda skynda måste Ö K A! Det där har följt honom hela livet sedan: när han var två år klättrade han upp i sådana där spindelnät som finns på sommarland, sådana som jag aldrig vågade klättra upp i för att det var så högt och jag fick svindel. Nu för tiden springer han två mil innan vi ska ut och äta finmiddag för att han måste bli av med sin kaffeabstinens. När han bodde i vårt vardagsrum, på sin uppblåsbara madrass, fick han inte dricka kaffe för mig. Ö K A! plus kaffe var ingen bra kombination och han pratade så snabbt att hans stämband började ryka.

Jag föddes kall. Flera grader under normaltemperatur. Min mamma brukar berätta med ledsna ögon att jag inte fick komma till henne med en gång, jag var tvungen att ligga under en värmelampa först. På vår släktgård brukade de sen lägga mig under en värmelampa de normalt hade för de där griskultingarna som blev utstötta ur flocken. De som inte fick komma till och dia. Det var de där grisbebisarna och jag.

Senare fick jag ett extraelement på mitt flickrum. Det blev jättevarmt och jag brukade sitta med mina tjockstrumpsfötter mot det efter att jag hade varit i stallet, med en bok i mitt knä och mmmmmmm!:a. Pappa tjatade alltid på att jag inte fick använda hårfönen så mycket, för elen blev så dyr. När jag flyttade till egen lägenhet var hårfönen den pryl jag packade upp först.

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör

2011-12-10T11:01:00.002+01:00

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör - himla fint att läsa. Jag skulle hoppat på, det skulle jag. Eller så gör jag det nu och kör en uppspeedad version?

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Den där om veckan då jag blev korkad

2011-12-06T20:36:00.003+01:00

Jag har sedan gymnasiet kunnat luta mig mot att jag är ganska smart. Eller i alla fall känt mig smart. På högstadiet var jag den som fick dåliga betyg och som lärarna tjatade på för att "jag vet att du kan bättre", men på gymnasiet vände det.

Tills nu. Jag har blivit fru fummel och korkad. Jag kommer inte ihåg matlåda, mitt personnummer, tappar saker (tre glas den här veckan), glömmer bort saker om jag inte skriver ner dem. Jag hatar det. Jag har tappat mitt intellekt. Och värre blir det. Amningskorkad. Ser inte fram emot det.

Den där om att min man är bra på så mycket. Måla naglar är inte en av de där sakerna.

2011-12-04T18:48:00.001+01:00

Den där om att gå ner i vikt

2011-12-04T09:22:00.003+01:00

Det är 2001 eller så och jag tittar på Oprah där Celine Dion är gäst. Hon har precis fött en son och Oprahs gäster oohhhhh! och aaaahhhh! när hon berättar att hon har gått ner i vikt under sin graviditet. Oprah tittar på med tindrande julaftonsögon och utbrister att det är AMAZING! att hon kan gå ner i vikt under en graviditet. Duktiga, duktiga Celine! Jag sitter i soffan och kastar en kudde på tv:n.

Det är 2011, tio år senare, och Stolte mannen häller i vispgrädde i grytan vi ska äta. Extra smör. Jag kommer in i köket och säger att det där kommer bara att göra att jag kommer vara en sticka men försöka föda ut ett bautabarn.

Folk frågar mig följande just nu: hur mår du? ska du verkligen jobba till så snart före förlossningen? vet du vad det blir? samt hur mycket har du gått upp i vikt?

Jag svarar bra. ja. jag hoppas på en liten fjäril som flyger ut lätt. jag har gått ner i vikt.

Och jag vet inte vilket svar de blir mest förvånade av.

Man ska gå upp i vikt när man är gravid, man ska mysa runt med sina kakor och väcka sin partner mitt i natten och begära spenvarm mjölk. Man ska äta för två och man ska ha en choklad i väskan. Men vad händer om det blir tvärt om? Om man aldrig är hungrig, om man kräktes arton veckor i sträck, om man kan äta några tuggor, sen får det inte plats mer, och man vill verkligen inte äta kakor, för det är väl inte det man borde äta när man knappt får i sig något?

Folk blir imponerade. Säger att jag är duktig som inte går upp i vikt. Stolte mannen orosrynkar sig bakom min rygg och gillar inte att han kan se mina revben. Han stryker en hand över dem och adderar mer smör i maten. Barnmorskan ber läkaren göra en extra koll på ultraljudet så att Fimpen växer som Fimpen ska. Fimpen växer som Fimpen ska och alla andas ut.

Det här är min mammakropp. Jag kommer i kläder som jag inte kommit i på kanske två år. Jag försöker ducka när folk tycker att jag är duktig som går ner i vikt, för inuti blir jag stolt över det, men vet att jag inte borde, skäms över min stolthet.

Den där om vad som händer på jobbet när man är från Skåne

2011-12-03T15:28:00.000+01:00

De finfina kunder man har frågar om man kommer från Skåne och blir överlyckliga när man svarar jakande, för på deras SFI-utbildning har de fått veta att om man förstår skånska då kan man prata svenska på riktigt.

Man bråkar med röstanvisningen på sin telefon som inte alls förstår när man säger lunch utan med anklagande röst meddelar att den inte uppfattar vad man säger. Då får man ge upp, stänga dörren så att ingen hör, sen sänka sig till anvisningens nivå och viska fram lunch på stockholmska. Anvisningen lyser då upp och ropar aha, du sa LUNCH de första sju gångerna!

Den där om att han hinner dö hundra gånger om

2011-12-02T15:21:00.001+01:00

Jag vaknar av att min hand söker på sängplatsen bredvid mig utan att hitta den stolta man den brukar hitta. Ibland hittar den en hårtuss att hålla fast i, ibland en hand, i bästa fall ett stycke mage. Ett stycke mage är lika med bäst tycker handen. Ett stycke mage är inte bra alls anser den stoltaste av män. Men i natt klockan halv ett ingenting alls.

Inom ett snabbt maratonlopp av tio minuter hinner jag ringa två gånger smsa två sms oroa mig ofantligt. Oron har blivit värre nu när man vaknar mitt i natten den skjuts som en flipperkula runt runt upp ner runt tillbaka och fram. Tänk om han inte kommer att finnas hos mig och Fimpen något mera. Tänk om vi inte får uppleva babyår barnår tonår vuxenår.

I mina tankar hinner han dö hundra gånger om. Man kan dö på så många sätt. På väg hem från träff med kompisar torsdagen den första december tjugohundraelva: minst fyra.

Påkörd av bil punkt
Påkörd av tunnelbana punkt
Misshandlad baraföratt punkt
Skjuten punkt

Minst fyra.

Nyckeln vrids om i låset han kommer in i sovrummet och baby, gråter du? mot min kind.

Den där om Batman och Katta

2011-11-30T21:55:00.004+01:00

Det är så konstigt det där när man till sina kompisar min kompis har fått ett barn! och de bara vilken kompis? och man alltså... en som bloggar.

Som man aldrig har träffat, men ändå blir så lycklig över och vet att man kommer att träffa och hänga med och kan prata både nagellack och snöslask och kön, ja och barn, på ens eget sätt, skapa en egen mammagrupp.

Batman har kommit.

Den där om när dagen blev bättre

2011-11-28T12:46:00.000+01:00

Jag möter upp Stolte mannen som har sms:at mig i ungefär en timme och frågat var jag tar vägen. Jag har svarat att det är helvetesdagen på jobbet och han sitter ensam i en bar och dricker rövin. Jag stormar in i lokalen en timme för sent och han tar min väska tar min jacka tar mig och stoppar in mig i sig själv och viskar i mitt öra. Okej, nu tar vi det igen. Andas iiiiiiiiiiin. Andas uuuuuuut. Nu gör vi det två gånger till. Så står vi mitt i en ganska folktom bar och andas.

Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.

Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.

Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.

Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.

Den där om att ha en månad kvar

2011-11-27T10:07:00.000+01:00